När går gränsen egentligen ?

Alla sätter vi gränser, och alla har vi olika tankar om saken. I olika sammanhang. I ett förhållande, vart går egentligen gränsen? Hur mycket ska man kunna tåla innan man säger ifrån? Jag vet inte, men jag söker svar. Jag är nog världens avundsjukaste person, helt ärligt. Jag gjorde nått idag, som jag aldrig trodde jag skulle göra. Vet inte om de va bra eller dåligt, men det känns ganska bra. Jag sa ifrån till båda. Jag vet att jag överreagerar, men det är sån jag är och ni måste acceptera de. Jag blir lätt sur, besviken och ledsen, men det är inte mitt fel. Jag försöker och har försökt sedan denna början till att förändra mig, inte bry mig och acceptera saker och ting. Men till ingen nytta. Börjar inse att jag faktiskt inte kan ändra på mig. Jag har försökt att inte bry mig, men vad spelar det för roll när man bryr sig så jävla mycket att det gör ont i hjärtat och hela kroppen säger ifrån att det här är inte rätt någonstans? För dig kanske det är rätt, för dig kanske du tycker saker och ting är okej. Men jag tycker inte det. Vi måste mötas någonstans för att kunna balansera upp detta. Det fungerar inte att hålla på såhär i längden, jag kommer inte orka. När jag blir arg slutar jag prata med dig, försöker att låta allt rinna av så det inte blir bråk. När jag blir besviken ser du det, kramar mig och jag gråter. Jag säger allt som är fel och det slutar med ”jag älskar dig” från båda hållen. Men ändå, trots det så hamnar vi där i samma situation igen, om och om igen. Besvikna, arga, irriterade men ändå så otroligt mån om varandra. Det går inte förklara. Men vi behöver varandra, de vet både du och jag. Vi måste bara komma på ett sätt att hantera såna här saker. Acceptera varandras brister, göra vad som krävs även om det betyder att vi måste göra nått drastiskt. Jag är villig att göra näst intill allt för din skull. Du är hela min värld, den enda som betyder nått. Och trots alla mina utbrott och alla gånger jag klagat på dig och skällt ut dig, så är du kvar. Det måste ju betyda något? Allt detta är så nytt för mig, jag vet inte hur det ska vara, vart gränserna ska gå. Men det får vi klura ut tillsammans. Vi är oslagbara. Jag orkar inte må dåligt över detta längre, vi måste ta tag i det. Jag vill inget ont, det är bara jag som är så som person. Jag vill inte förlora dig och det är därför jag är så överbeskyddande. Kärlek kan vara det krångligaste jag varit med om, men jag är helt säker på att du och jag är rätt för varandra. Därför vill jag försöka. Jag är ledsen över att jag utsätter dig för detta, det måste va skitjobbigt. Du är värd så sjukt mycket bättre än mig, som är världens själviskaste person. Men du & jag, det är helt enkelt så det ska va, och så har det alltid varit. Jag älskar dig, de vet du.

Yes I would die for you baby

Tjaa!

Fan va mitt mellanslag laggar. Morr!

Kändes precis som att hela världen rasade samman. Vet inte varför, men blev sjukt depp. Funderar på att ta fram blocket och rita, eller ta fram min skrivbok och skriva av mig.

I never felt so alone, there’s no turning back,
For this life is long gone, I never felt so cold,  I’m losing my worth now, I’m falling behind, My life becomes lifeless, I’m falling behind
Standing lonely in tears, my heart is gone, I’m falling. My heart is gone.

Stunder som denna.

Bara en massa babbel jag kände för att skriva ner.

Ibland skriver jag. Skriver ner allt jag känner och alla tankar som flyger omkring helt knas i huvudet. Försöker få det ur mig på det sättet. Och sen när jag någon gång tar fram det där blocket igen, och läser det jag skrivit så fylls ögonen med tårar och inser att det man kände/känner fortfarande sitter kvar. Men det är okej. Det är okej att inte alltid må bra. Oavsett hur lycklig man känner sig så finns det alltid något som tynger ner en. Det är inget man kan undkomma, inget jag kan undkomma. Även fast man så otroligt gärna vill det. Men vem har sagt att livet är en dans på rosor?

Kanske kommer det en dag då allting står härliga till och man känner sig hur fri som helst! Ta vara på den dagen. Gör saker som får dig att må bra. Även fast man kanske bara vill gräva sig ner i jorden och stanna där så hjälper det dig inte. Man ska inte begrava sig i sina sorger. Man mår inte bättre, faktiskt. Och jag säger det inte utav erfarenhet. Inte alls, för jag har helt ärligt ingen aning. Det kanske är så för vissa. Vissa kanske mår bättre av att vara ensam ett tag, mest för att tänka igenom allt eller något. Men jag tror, att ju fortare man accepterar saker och ting, desto fortare kan man ta tag i problemen. Och jag kanske inte ska säga något. Jag är urkass på såna här saker. För jag själv är nere i det där mörka hålet och kämpar för att ta mig upp igen. Och det är så svårt, så förbannat svårt. Och jag vill inte vara där nere, det är så dystert och bara deprimerande. Det kommer dom stunder då jag inte vill finnas. Då när bägaren väller över och allt känns meningslöst. Men man kan inte alltid klandra sig själv för saker som händer. Det är inte alltid ens egna fel. Det kanske är meningen att vissa saker ska hända, och vissa inte. Även fast man inte vill. Och det är jobbigt att inse, verkligen sjukt äckligt jävla jobbigt! Men ju snabbare man inser det. Desto snabbare kan man försöka avsluta sitt egna lidande och bara helt enkelt acceptera att det blir inte som du vill.

Och många gånger har jag känt mig svag och varit rädd för att prata med någon om mina problem. Men så kom den dagen då jag till slut tog tag i det. Och insåg, att det var faktiskt skönt att öppna upp mig för någon. Och det är okej att må dåligt. Det är okej att visa att man mår dåligt. För ingen mår alltid bra, det kan jag nästan slå vad om. Oavsett hur gärna man vill det. Det är okej att låta tårarna rinna för något/någon man förlorat eller något som sårat dig.

Det är okej.

Maybe you don’t know how you’re supposed to act, or don’t know how I want you to act. But you know, what we have is real. Those kisses, those hugs, those feelings. That’s real, at least for me. And I always want to be in your arms, feel your body right next to me. Hear you breathe in my ear. I want to feel your hand touching my back and feel your fingers through my hair again. It was too long time ago. Even if I see you every day I still misses you when I get home. I want you, to want to be with me all the time. Because I love you.

Varför kan inte allt bara vara som i en film?

Detta har jag funderat på rätt länge faktiskt. Kanske är heeeelt ointressant, så ni behöver inte läsa. Hahaha.

Egentligen, alla dessa filmer om hur underbart kärlek är. Killen som älskar en gränslöst mycket och gör allting för sin tjej. Om man tänker efter, är det verkligen så bra i verkligheten som de är i filmer? Visst finns det dom som verkligen hittat ”den rätte”. Som älskar sin pojk/flickvän gränslöst mycket. Och det är så otroligt fint! När någon älskar en så otroligt mycket. Inte bryr sig om personens brister utan tycker det är det som gör den så speciell.

Men tillbaka till filmer och verklighet. Kommer killen tillbaka? På riktigt? När dom ”gjort slut” eller något har hänt mellan dom. Dyker killen plötsligt upp i slutet, kysser tjejen och sen lever dom lyckliga i alla sina dagar ? Det är ju egentligen lite overkligt?

Tror nästan ingen kille skulle göra så i verkligheten. Eller vad tror ni ?

Men fan vad perfekt det hade varit. Om killen man älskar, älskade en tillbaka lika mycket. Känna att man betyder något.

Äscchh, jag bara babblar. Orkar inte, hahhaa, sjukt lol.