Yes I would die for you baby

Tjaa!

Fan va mitt mellanslag laggar. Morr!

Kändes precis som att hela världen rasade samman. Vet inte varför, men blev sjukt depp. Funderar på att ta fram blocket och rita, eller ta fram min skrivbok och skriva av mig.

I never felt so alone, there’s no turning back,
For this life is long gone, I never felt so cold,  I’m losing my worth now, I’m falling behind, My life becomes lifeless, I’m falling behind
Standing lonely in tears, my heart is gone, I’m falling. My heart is gone.

Stunder som denna.

Bara en massa babbel jag kände för att skriva ner.

Ibland skriver jag. Skriver ner allt jag känner och alla tankar som flyger omkring helt knas i huvudet. Försöker få det ur mig på det sättet. Och sen när jag någon gång tar fram det där blocket igen, och läser det jag skrivit så fylls ögonen med tårar och inser att det man kände/känner fortfarande sitter kvar. Men det är okej. Det är okej att inte alltid må bra. Oavsett hur lycklig man känner sig så finns det alltid något som tynger ner en. Det är inget man kan undkomma, inget jag kan undkomma. Även fast man så otroligt gärna vill det. Men vem har sagt att livet är en dans på rosor?

Kanske kommer det en dag då allting står härliga till och man känner sig hur fri som helst! Ta vara på den dagen. Gör saker som får dig att må bra. Även fast man kanske bara vill gräva sig ner i jorden och stanna där så hjälper det dig inte. Man ska inte begrava sig i sina sorger. Man mår inte bättre, faktiskt. Och jag säger det inte utav erfarenhet. Inte alls, för jag har helt ärligt ingen aning. Det kanske är så för vissa. Vissa kanske mår bättre av att vara ensam ett tag, mest för att tänka igenom allt eller något. Men jag tror, att ju fortare man accepterar saker och ting, desto fortare kan man ta tag i problemen. Och jag kanske inte ska säga något. Jag är urkass på såna här saker. För jag själv är nere i det där mörka hålet och kämpar för att ta mig upp igen. Och det är så svårt, så förbannat svårt. Och jag vill inte vara där nere, det är så dystert och bara deprimerande. Det kommer dom stunder då jag inte vill finnas. Då när bägaren väller över och allt känns meningslöst. Men man kan inte alltid klandra sig själv för saker som händer. Det är inte alltid ens egna fel. Det kanske är meningen att vissa saker ska hända, och vissa inte. Även fast man inte vill. Och det är jobbigt att inse, verkligen sjukt äckligt jävla jobbigt! Men ju snabbare man inser det. Desto snabbare kan man försöka avsluta sitt egna lidande och bara helt enkelt acceptera att det blir inte som du vill.

Och många gånger har jag känt mig svag och varit rädd för att prata med någon om mina problem. Men så kom den dagen då jag till slut tog tag i det. Och insåg, att det var faktiskt skönt att öppna upp mig för någon. Och det är okej att må dåligt. Det är okej att visa att man mår dåligt. För ingen mår alltid bra, det kan jag nästan slå vad om. Oavsett hur gärna man vill det. Det är okej att låta tårarna rinna för något/någon man förlorat eller något som sårat dig.

Det är okej.

Maybe you don’t know how you’re supposed to act, or don’t know how I want you to act. But you know, what we have is real. Those kisses, those hugs, those feelings. That’s real, at least for me. And I always want to be in your arms, feel your body right next to me. Hear you breathe in my ear. I want to feel your hand touching my back and feel your fingers through my hair again. It was too long time ago. Even if I see you every day I still misses you when I get home. I want you, to want to be with me all the time. Because I love you.

Varför kan inte allt bara vara som i en film?

Detta har jag funderat på rätt länge faktiskt. Kanske är heeeelt ointressant, så ni behöver inte läsa. Hahaha.

Egentligen, alla dessa filmer om hur underbart kärlek är. Killen som älskar en gränslöst mycket och gör allting för sin tjej. Om man tänker efter, är det verkligen så bra i verkligheten som de är i filmer? Visst finns det dom som verkligen hittat ”den rätte”. Som älskar sin pojk/flickvän gränslöst mycket. Och det är så otroligt fint! När någon älskar en så otroligt mycket. Inte bryr sig om personens brister utan tycker det är det som gör den så speciell.

Men tillbaka till filmer och verklighet. Kommer killen tillbaka? På riktigt? När dom ”gjort slut” eller något har hänt mellan dom. Dyker killen plötsligt upp i slutet, kysser tjejen och sen lever dom lyckliga i alla sina dagar ? Det är ju egentligen lite overkligt?

Tror nästan ingen kille skulle göra så i verkligheten. Eller vad tror ni ?

Men fan vad perfekt det hade varit. Om killen man älskar, älskade en tillbaka lika mycket. Känna att man betyder något.

Äscchh, jag bara babblar. Orkar inte, hahhaa, sjukt lol.