14/5 -2012 – 2/3 -2014

Har skjutit upp detta någon dag nu. Men kände att det var dags att berätta vad som hänt. Jag och André har gjort slut. Kan inte fatta det själv, för det kom så plötsligt. Jag är fortfarande helt stum. Att något så stort och fint bara kunde falla ihop i små bitar under en helt vanlig kväll. Förstår inte hur något sånt kan hända. Trodde jag aldrig skulle behöva gå igenom detta.

Jag och André är fortfarande vänner. Vi är inte ovänner på några sätt och vis och vi betyder fortfarande väldigt mycket för varandra. Det kommer han alltid att göra för mig. Jag är fortfarande kär och älskar honom otroligt mycket. Hoppas så innerligt att vi kan gå tillbaka till den vänskap vi haft sen innan. Men just nu behöver vi avstånd från varandra. Jag behöver avstånd, för att kunna släppa taget. Han har funnits i mitt liv i flera år, varav 1 år och 9 månader som min pojkvän. Det är inget man bara släpper taget om hur lätt som helst. Flera år utav daglig kontakt via både sms och telefonsamtal. Alla timmar och nätter vi spenderat med varandra. Jag saknar allting redan. Men man kan inte tvinga någon till något personen inte själv vill. Jag är inte arg på honom på några sätt och vis. Jag är arg på situationen. Jag är arg för att det blev som det blev. Men framförallt ledsen, för jag ville verkligen få det att funka. Tiden med André har varit den bästa i mitt liv hittills. Trots alla bråk och tårar, så har det funnits så himla mycket kärlek. Och jag hade så himla mycket kvar att ge. Men allt blir inte alltid som man vill. Men jag ångrar ingenting jag gjort med dig.

Men när jag tänker på oss, så ser jag allt fint. Och jag kommer verkligen sakna allt vi hade. Det är svårt för mig att inse att det verkligen är slut. För han betydde allt för mig och betyder fortfarande allt. Det är riktigt jobbigt att veta att jag aldrig mer får pussa han igen, hålla han i handen, kalla han min älskling, min finaste, min själsfrände och allt sånt där. En stor del utav mitt liv har bara försvunnit. Min första riktiga kärlek. Men är det menat att det ska vara vi två, då kommer vi att hitta tillbaka till varandra. Jag vill hoppas, men inte för mycket. Det blir aldrig bra av att hoppas för mycket. Men just nu så måste jag försöka att släppa taget om honom, även fast jag inte vill. Det jag vill hoppas på, det är att detta leder till någonting bra, eller till och med bättre. Jag säger bara: Ta vara på det ni har. Jag ångrar att jag inte gjorde det. Man vet inte vad man har innan man förlorat det. Och det är så himla sant.

Skärmavbild 2014-03-04 kl. 22.13.39

Jag kommer alltid att älska dig och du har en plats i mitt hjärta som ingen annan har. ♥

Det handlar om att tappa bort sig i någons famn och aldrig vilja hitta vägen ut.

Skärmavbild 2013-11-16 kl. 17.49.39

Du är den absolut enda jag vill ha.

Kärlek handlar om att prata sönder nätter, om att sätta på en film igen och igen för att storyn tappas bort bland kyssar och smekningar. Om att vara vaken till 5.30 och låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet och låta kärleken lysa upp den kolsvarta natten. Det handlar om att älska smaken av någons läppar. Om att brottas bland kuddar och älska att förlora, bli nedtryckt i dunet och kysst över hela kroppen.

Det handlar om att läka och kyssa bort sorgen och skriva poesi över ärren. Om att viska ”du är vacker” tusen gånger varje natt och mena det lika mycket varje gång, att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världen och att ständigt ha en miljon fjärilar i magen, och att blåsa ögonfransar från varandras kinder. Om händer genom hår och tungspetsar längs ryggraden. Timmeslånga telefonsamtal och att önska sig närmare.

Att skratta tills det gör alldeles jätteont i magmusklerna och ligga på hårda parkettgolv fast det finns en säng precis intill. Att ge någon sig själv utan att tveka en sekund, och att andas genom varandras munnar. Det handlar om att tappa bort sig i någons famn och aldrig vilja hitta vägen ut.

– Michaela Forni

Morgonfunderingar

Uppe med tuppen idag! Skulle göra ett prov och så kunde jag inte somna om sen.. Ligger fortfarande i sängen och softar, orkar inte gå upp!

Har sån himla ångest över sommarlovet. Känns som det är hundra saker som jag ska hinna med, plus 5 veckors jobb. Vill ju hinna med och vara med mina kompisar, träffa släkten och vara med André. Och jag verkligen känner att sommaren kommer vara över hur snabbt som helst, i och med att jag kommer jobba nästan hela Juli. Jag kommer inte kunna göra allt jag vill göra. Och eftersom dom flesta av mina kompisar bor i stan så lär det inte bli att jag åker in dit fram och tillbaka hela tiden.. Och jag saknar verkligen alla redan. Det kommer bli så himla mycket skillnad från att bo i stan på veckodagarna. Träffa kompisar och André nästan varje dag. Ha nära till allt som man tycker om. Åh, detta kommer bli så jobbigt..

tumblr_m80ezkBPKM1qm6gfno1_500 tumblr_mgq3avaZ0q1rw2vrho1_500 tumblr_mmwtqnm2HB1rdc77ko1_500 tumblr_mocp9vHdI01r64lr6o1_500

Du är min första största kärlek.

Skärmavbild 2013-05-11 kl. 19.05.44

En utav dom första bilderna vi tog tillsammans.Skärmavbild 2013-05-11 kl. 19.06.09

En av alla bussturer tillsammans.Skärmavbild 2013-05-11 kl. 19.43.27

Pannkaksfrulle.Skärmavbild 2013-05-11 kl. 19.42.34

Första puss-på-kinden-bildenSkärmavbild 2013-05-11 kl. 19.03.52

Lärarmiddagen/balen. Skärmavbild 2013-05-11 kl. 19.03.28

Två månader.Skärmavbild 2013-05-11 kl. 19.06.56

Åt blåbär en dag i somras. ^^Skärmavbild 2013-05-11 kl. 19.42.23

Ett halvår tillsammans!Skärmavbild 2013-05-11 kl. 19.07.16

Alla hjärtans dag och 9 månader.

Skärmavbild 2013-05-11 kl. 19.07.39

Påsk.Skärmavbild 2013-05-11 kl. 20.07.58

En liten årsresumé från året som vi spenderat tillsammans.

Ett helt år har gått sedan vi blev tillsammans. Kan knappt förstå att vi hållit ihop så länge! Många tårar, många bråk och mycket kärlek. Men jag älskar dig mer och mer hela tiden ska du veta. Det känns så bra att säga att du är min, jag lever i en dröm när du är vid min sida. Du gör mig lycklig & jag hoppas att jag får vara din minst lika länge till. Tack för att du finns, och tack för att du är min. Jag älskar dig André, och kommer alltid att göra det, oavsett vad. ♥

 

När går gränsen egentligen ?

Alla sätter vi gränser, och alla har vi olika tankar om saken. I olika sammanhang. I ett förhållande, vart går egentligen gränsen? Hur mycket ska man kunna tåla innan man säger ifrån? Jag vet inte, men jag söker svar. Jag är nog världens avundsjukaste person, helt ärligt. Jag gjorde nått idag, som jag aldrig trodde jag skulle göra. Vet inte om de va bra eller dåligt, men det känns ganska bra. Jag sa ifrån till båda. Jag vet att jag överreagerar, men det är sån jag är och ni måste acceptera de. Jag blir lätt sur, besviken och ledsen, men det är inte mitt fel. Jag försöker och har försökt sedan denna början till att förändra mig, inte bry mig och acceptera saker och ting. Men till ingen nytta. Börjar inse att jag faktiskt inte kan ändra på mig. Jag har försökt att inte bry mig, men vad spelar det för roll när man bryr sig så jävla mycket att det gör ont i hjärtat och hela kroppen säger ifrån att det här är inte rätt någonstans? För dig kanske det är rätt, för dig kanske du tycker saker och ting är okej. Men jag tycker inte det. Vi måste mötas någonstans för att kunna balansera upp detta. Det fungerar inte att hålla på såhär i längden, jag kommer inte orka. När jag blir arg slutar jag prata med dig, försöker att låta allt rinna av så det inte blir bråk. När jag blir besviken ser du det, kramar mig och jag gråter. Jag säger allt som är fel och det slutar med ”jag älskar dig” från båda hållen. Men ändå, trots det så hamnar vi där i samma situation igen, om och om igen. Besvikna, arga, irriterade men ändå så otroligt mån om varandra. Det går inte förklara. Men vi behöver varandra, de vet både du och jag. Vi måste bara komma på ett sätt att hantera såna här saker. Acceptera varandras brister, göra vad som krävs även om det betyder att vi måste göra nått drastiskt. Jag är villig att göra näst intill allt för din skull. Du är hela min värld, den enda som betyder nått. Och trots alla mina utbrott och alla gånger jag klagat på dig och skällt ut dig, så är du kvar. Det måste ju betyda något? Allt detta är så nytt för mig, jag vet inte hur det ska vara, vart gränserna ska gå. Men det får vi klura ut tillsammans. Vi är oslagbara. Jag orkar inte må dåligt över detta längre, vi måste ta tag i det. Jag vill inget ont, det är bara jag som är så som person. Jag vill inte förlora dig och det är därför jag är så överbeskyddande. Kärlek kan vara det krångligaste jag varit med om, men jag är helt säker på att du och jag är rätt för varandra. Därför vill jag försöka. Jag är ledsen över att jag utsätter dig för detta, det måste va skitjobbigt. Du är värd så sjukt mycket bättre än mig, som är världens själviskaste person. Men du & jag, det är helt enkelt så det ska va, och så har det alltid varit. Jag älskar dig, de vet du.