Let me be the one

When it hurts like you’ve crashed from above
Heal your broken bones
When you can’t move, your heart’s still locked out
You rise, you rise, you rise
Sometimes you need someone to carry you home
When it hurts like you’ve crashed from above
When it’s true love

I’ve been knocked down on my own
When the water’s too deep and too cold
Sleepless so many nights
With a broken heart running wild

When the one you care for takes it all
Washing you down like a waterfall
You lose the way and you hit the wall

tumblr_n7jwjbANoN1t5oo1yo1_500

Words who matters

Yeah, I, I know it’s hard to remember
The people we used to be
It’s even harder to picture
That you’re not here next to me
You say it’s too late to make it
But is it too late to try
And in that time that you wasted
All of our bridges burnt down

I’ve wasted my nights
You turned out the lights
Now I’m paralyzed
Still stuck in that time when we called it love
But even the sun sets in paradise

You turned your back on tomorrow
Cause you forgot yesterday
I gave you my love to borrow
But you just gave it away
You can’t expect me to be fine
I don’t expect you to care
I know I said it before
But all of our bridges burnt down

(Untitled)

tumblr_n2b9hdWExS1toiu7ro1_500

Vad ska man göra när ens hjärta blir krossat utav den personen man älskar mest utav allt? Vart tar man vägen då?

När man inte vill något annat än skrika, när man bara faller och faller och till slut inte orkar ta sig upp igen, när man vill känna närheten igen, när man inte längre klarar av ensamheten, när man vill känna sig älskad, när man vill vara din igen, när man tillslut inte får fram fler tårar för man gråtit så mycket, när man inte längre får hålla om dig, när man inte längre ser det fina med livet, när glädjen försvinner eller när det inte finns något hopp kvar.

Vad gör man då?

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  –
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 21.11.38