WWF

En favorit av de youtubers jag tittar på nästan dagligen är Therese Lindgren. I sin senaste video tar hon upp om hur havet och alla dess djur håller på att dö ut, samt om hur den populära ”hajfenssoppan” går till. Det var så fruktansvärt hemskt att titta på och tårarna föll efter bara några sekunder. Jag kände att jag var tvungen till att skänka en peng till denna insamlingen. Oavsett djurart förtjänar INGEN att bli behandlad på detta viset.

Ta er tiden och titta på videon säger jag bara. En liten peng har alla råd med och som det står i kommentarerna: om alla Therese’s prenumeranter skänker 10 kronor var, så skulle det resultera i 6 MILJONER kronor. I skrivande stund har videon varit uppe i 4 timmar och insamlingen är redan uppe i över 150 000 kr.

Detta berörde verkligen mitt hjärta så sjukt mycket, så jag har nu bestämt mig att ett av mina nyårslöften kommer vara att skänka mer pengar till välgörenhet. För visst känns det hur bra som helst när man gjort det? Det behöver inte handla om en stor summa, men lite hjälper alltid om man hjälps åt.

Seven years with diabetes type one

Sju år alltså. I sju år har jag numera varit bunden till min Diabetes typ 1. Denna bilden togs av min mamma i samband med att jag låg inne för just det. Det känns helt sjukt att det är så längesen, samtidigt som det känns som att sjukdomen alltid har funnits i mitt liv.

Jag har aldrig någonsin tyckt synd om mig själv för det jag blivit drabbad av, jag har alltid accepterat att detta är en del av mig nu. Ni ser ju själva på bilden att jag fortfarande kan skoja trots att jag för någon dag sen fått reda på att jag fått en livslång sjukdom. Men när man tänker efter på hur mycket tid man faktiskt lägger ner på allt som har med sjukdomen att göra, så blir jag lite ledsen. Jag injicerar insulin minst 6 gånger dagligen, jag tar blodsockerprov minst 10 gånger dagligen. Planeringen kring allt och hur viktigt allt i min vardag är för att jag ska ha så jämt blodsocker som möjligt. För att tillägga så går det nästan inte en dag då blodsockret inte avviker från ett ”normalt” värde. Skulle aldrig önska någon det. Någon som inte har eller känner någon med Diabetes förstår inte.

Men jag blir också ledsen över hur lite människor som faktiskt är kunniga och förstår innebörden av det. Men också för att man så många gånger får höra ”bara” Diabetes, att det finns folk som har det värre. Ja, det finns det. Men det är tråkigt att en sån sak gör att kraften till att informera och utbilda nästan inte existerar.

Blir superglad när människor frågar mig och vill veta, men det är också då man inser hur lite kunskap folk har. Det finns människor som har det värre. Men bara för det betyder det inte att min sjukdom ska viftas bort, den är viktig och den är allvarlig den också.

Vill avsluta med att länka till ett blogginlägg som jag länkat tidigare och tycker alla borde läsa: http://diabetesia.se/2015/january/till-dig-som-inte-vet.html

Learn how to relax

Har kommit till underfund med att min hjärna jämt och ständigt går på högvarv. Vill allt och inget på samma gång, men det är sällan jag faktiskt bara försöker koppla bort all stress. Tankarna ligger alltid på nästa sak som ska göras. Gillar det, samtidigt som det förstör för mig. Det märks i kroppen att det gör mig utmattad. Igår la jag undan skolböckerna och tappade upp ett varmt bad. Satte på en podd, hade hårinpackning och ansiktsmask. Somnade så himla gott efteråt, tror verkligen jag behövde den stunden för mig själv. Ska försöka bli bättre på att ta hand om mig själv. Det är så viktigt också!

I onsdags var jag som sagt hos veterinären. Åkte dit och hade nästan gett upp hoppet.. Men veterinären var så himla gullig och hon berömde mig för hur bra jobb jag gör med honom. Hon kunde inte se eller känna några fel på honom och han har faktiskt blivit mycket piggare sen i onsdags morse. Vi konstaterade väl att han är gammal nu och kommer inte kunna ha samma energi som tidigare. Sen saknar han nog sin kompis lite också. Så min älskade kanin fick följa med mig hem igen. Grät av lättnad när jag körde hemåt. Bara att veta att han inte lider och att det inte fanns något märkbart fel, kändes så skönt. Nu blir det extra kärlek, gos och massa mumsig mat åt han. Tyvärr får man acceptera att livet har sin gång. Men förhoppningsvis så är han med oss ett tag till iallafall och det är jag så tacksam över. ❤️

Eight years of love

En familjemedlem har lämnat oss. Min fina Sirap somnade in och hans hjärta slutade slå igår. Det känns så himla overkligt, i lördags skuttade han runt ovanligt mycket och var väldigt pigg. Några dagar senare så finns han inte mer. 8 år av kärlek och glädje gav du mig. Även fast jag vet att du har det bra där du är nu, så saknar jag dig redan nått så fruktansvärt mycket. Det kommer bli tomt utan dig. Att varje gång komma in till er och bara Zotis finns där, det kommer kännas konstigt. Du lämnar kvar många fina minnen, men också hjärtan i tusen bitar. Vi saknar dig. Sov gott, min älskade, underbaraste och finaste Sirap. <3

Ensamhet, ångest och kärlek

Ett tag sedan jag skrev något här nu. Har inte mått så bra psykiskt och har känt mig väldigt ensam. Låg en hel dag instängd på rummet i lägenheten och bara stirrade in i taket, samt grät till och från. Men när det kändes som värst plockade mamma upp mig, bjöd på mat och efterrätt. Åkte sen hem och kände mig lite bättre. Igår kom Elin och Julia till Varberg för att umgås, fika och shoppa. Med sig hade dom skumpa! Tänk vad fina människor jag har i min omgivning, blir helt varm i hjärtat. Fick köpt en clutch igår som jag tänkte visa för er sen! När jag sagt hejdå till tjejerna så drog jag till gymmet för ett svettigt benpass. Åkte sen vidare hem till mammas kille för mat. Somnade sen gott i lägenheten efter en bra dag!

Idag har jag bara tagit det lugnt nu på förmiddagen. Men tänkte ta på mig träningskläderna nu och dra till gymmet. Rygg och mage står på schemat. Ska även köpa tågkort idag om jag kommer ihåg!

Skräckblandad förtjusning

Igår kom dagen jag väntat på i två år. Ett mail som startade med ”Du har blivit antagen”. Mailet som satte hjärtat i halsgropen och fick det att vända sig upp och ned i magen. Av hundratals sökande, kom JAG in. Lilla jag. Precis så jag känner mig just nu, liten. En ny stor och otrygg stad, en ny livsstil och en massa nya människor väntar på mig. Känns som att någon har tagit bort marken under mina fötter och jag måste hitta ett nytt sätt att ta mig uppåt igen. Menar inte att jag är otacksam på några sätt, tvärtemot så är jag enormt tacksam över att jag får chansen till att göra detta. Men det här med stora förändringar har aldrig varit något min kropp har hanterat bra. Känner mig ångestfylld samtidigt som jag är väldigt spänd. Detta kommer få mig att växa så mycket som person! Ibland måste man kasta sig ut ur boet och våga testa flyga. Hur vet man annars hur långt man kan komma?

Även om detta just nu känns extremt tufft så intalar jag mig att detta kommer bli hur bra som helst. Jag ska visa dom att dom gjorde helt rätt i att välja just mig till att göra det här. De kommer inte ångra sig, jag kommer inte ångra mig. Nu kör vi Yasmine!

I don’t let it show, but I’ve been through some shit

Jag är stolt. Tackar mig själv för alla timmar jag lagt ner på träning det senaste året. Och äntligen börjar resultaten visa sig, sakta men säkert. Jag sliter varje dag, med jobb, träning och för att hålla humöret uppe. Jag har en ångest som ständigt ligger på lur och helt plötsligt kan få för sig att hoppa fram och slå ner mig på botten. Det är inget man pratar om, inget jag pratar om direkt heller. Men jag skäms inte längre för att säga det. För det är okej. Oftast mår jag bra, men inte alltid och det är också helt okej. Jag har en underbar familj och underbara vänner som stöttar mig till hundra procent. Men jag har också mig själv och för första gången på väldigt länge så känner jag äntligen att jag börja känna mig som jag igen. Jag trivs med mig själv. Sitter med tårar i ögonen för jag är så jävla tacksam för jag tagit mig dit jag är idag, på både känslomässigt plan och inom träningen. Att jag har gjort detta för mig och min egen skull. Träning är min terapi och mitt sätt att lätta på ångesten som tynger mig varje dag. Tänker aldrig sluta kriga. Ångest, snart slår jag ner dig på botten istället!

Me, myself and I

IMG_2252_FotorEfter några extremt tuffa dagar så känner jag att jag vill komma tillbaka till bloggandet lite smått. Livet kan ta en vändning snabbare än vad man tror. Men nu är det min tid att testa mina egna vingar ett tag och försöka fokusera på mig själv och allt som får mig att må bra. Ibland blir det inte riktigt som man vill, men någonstans får man finna sig i situationen och acceptera den. Det är såklart lättare sagt än gjort. Men det sista jag vill just nu är att deppa ihop. Jag har saker i mitt liv jag kan glädjas åt och därför tänker jag lägga mitt fokus på det. Försöker ha en positiv inställning, för jag vet att den smärtan jag känner nu kommer en dag kännas lite lättare. Det kommer bli bra till slut, även om jag är ensam eller med någon. Ta hand om er! <3

When you try your best but you don’t succeed

Alla har vi något som tynger en. Det som tynger mig är ångesten, attackerna och tankarna. Tyvärr drar det ner mig för mycket, det har det alltid gjort. Men just nu lite extra. Idag slog det mig som en käftsmäll. Allt jag hållit inne de senaste veckorna fick komma fram. Jag lät mig själv känna det jag försökt trycka undan. Ångesten jag får när jag vaknar, när jag ska sova, när jag ska åka till jobbet. När jag ska göra vad som egentligen, den finns där, alltid. Som ett svart moln över mig. Jag ser mig själv, olycklig men lycklig. Har ju så mycket att vara lycklig för och så lite att vara olycklig för. Varför finns den känslan alltid hos mig då?

Något jag lärt mig idag är att det är okej att känna, det är okej att vara svag. Även om det känns extra tufft en period nu, så kommer jag komma ur det starkare sen. Jag ska klara det, jag kommer klara det.

För övrigt har jag världens bästa vänner, världens bästa pojkvän och världens bästa familj.

Anxiety

Damn these tears on my face, wish they would just wash away but they keep on running. And this pain in my chest, it feels like it’s just a minute from exploding.

Anxiety, you’re the devil that takes over my body. Making up horrible images in my head. Makes me feel like I don’t deserve anything. Makes me breathless and it feels like my heart will crack out of pain.

I want to tell you that one day, I will be stronger than you. I will fight you and I will rise against you. And one day you will set me free, because in the end, I will win.