Internationella diabetesdagen

Idag är det den internationella diabetesdagen och jag tänkte dagen till ära berätta om hur det var och är  för mig att växa upp med denna sjukdom, som det än så länge inte finns något botemedel till.

Vid fjorton års ålder började mitt immunförsvar att angripa och förstöra de celler som producerar insulin. Jag insjuknade i diabetes typ 1 och hela min värld vändes upp och ned. Jag var alltså mitt uppe i att försöka hitta vem jag var som människa när jag fick diagnosen.

Till en början så var det inte så farligt. Jag hade redan mina vänner och de visste vad som gällde. Trots det så drog jag mig undan när jag behövde ta min insulinspruta och mäta mitt blodsockervärde. Jag ville inte att någon skulle se. Sen kom dagen då jag skulle börja på gymnasiet. Ångestladdat redan från början, men min största rädsla var egentligen inte att börja på just gymnasiet, utan rädd för att jag inte skulle få några vänner. Jag grät för jag var rädd för vad folk skulle tycka om mig på grund av min diagnos, rädd för att de skulle tycka jag var äcklig som tog sprutor eller tycka jag var konstig. Jag funderade många gånger på att försöka dölja det så länge som det gick. Min mamma sa åt mig många gånger att det inte finns något att skämmas för. Men vad gjorde det när jag var så vilsen och osäker?

Men det var ju inte så farligt som jag trodde och folk accepterade mig för den jag var. Även om allt kan tyckas ta slut här och att jag kanske äntligen släppt rädslan för vad människor ska tycka om mig, men nej. Det tar inte slut där. Det fanns många tillfällen jag aktivt valde att inte ta insulin då jag inte ville visa för människor att jag var sjuk. Någonstans inuti mig ville jag inte vara sjuk och på nått sätt ville jag inte att okända personer skulle se mig som det heller. Jag ville inte få de där följdfrågorna som man alltid fick (och fortfarande får), ”men du är ju inte tjock” eller ”har du ätit för mycket godis eller”?

Jag injicerade insulin med sprutor i nästan åtta år, på grund av att jag inte ville att min diabetes skulle ”synas” genom en pump. Jag kände att det blev så uppenbart att jag var sjuk då och att jag inte kunde dölja det på samma sätt. Det tog mig åtta år innan jag beslutade mig för att skaffa insulinpump och det är det bästa valet jag gjort hittills.

Min diabetes definierar inte vem jag är men den är fortfarande en stor del av mig, så varför ska jag skämmas?

Jag vet i nuläget egentligen inte varför jag känt som jag gjort och med det sagt så vill jag säga till alla vilsna där ute: det är okej att känna som du gör, men du kommer inte alltid känna så och det kommer bli bättre. En dag kommer du acceptera dig för den du är och du kommer inse att det finns absolut ingenting att skämmas för. Verkligen ingenting.

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *