En vanlig söndag i livet

Vilken skön helg jag har haft, inga större krav eller måsten. Fick sluta från praktiken en timma tidigare än normalt i fredags, så när jag kom hem gick jag och köpte lite fredagsfika för att starta helgen på bästa sätt. Kvällen spenderades med Samuel, pizza och lite datorspel. Somnade runt 23.00 och sedan vaknade jag av alarmet som ringde vid 10. Gick och köpte nybakade frallor till oss och sen myste vi framför ett baby daddy avsnitt. Sedan drog dagen igång och vi tog tag i soporna, disken och tvätten. Mindre kul men väldigt behövligt.

Min lillasyster kom vid 12-tiden och vi två drog oss in till Linnéplatsen för att kika på balklänningar till henne. Gud vad mycket fina klänningar det fanns, man blev ju lite småsugen på att gå balen igen. Vi hade turen på vår sida och gick därifrån med en superfin klänning!

När Linn hade åkt så drog jag på mig träningskläderna och gick iväg till gymmet för intervaller och mage. Efter träning och dusch så lagade vi tacos och kollade på film.

Idag har jag nästintill bara slappat i soffan, förutom en timmas träning och veckohandling på Ica. Nu ska vi alldeles strax börja laga mat och sen fortsätter kvällen med popcorn och film. Helt perfekt!

Internationella diabetesdagen

Idag är det den internationella diabetesdagen och jag tänkte dagen till ära berätta om hur det var och är  för mig att växa upp med denna sjukdom, som det än så länge inte finns något botemedel till.

Vid fjorton års ålder började mitt immunförsvar att angripa och förstöra de celler som producerar insulin. Jag insjuknade i diabetes typ 1 och hela min värld vändes upp och ned. Jag var alltså mitt uppe i att försöka hitta vem jag var som människa när jag fick diagnosen.

Till en början så var det inte så farligt. Jag hade redan mina vänner och de visste vad som gällde. Trots det så drog jag mig undan när jag behövde ta min insulinspruta och mäta mitt blodsockervärde. Jag ville inte att någon skulle se. Sen kom dagen då jag skulle börja på gymnasiet. Ångestladdat redan från början, men min största rädsla var egentligen inte att börja på just gymnasiet, utan rädd för att jag inte skulle få några vänner. Jag grät för jag var rädd för vad folk skulle tycka om mig på grund av min diagnos, rädd för att de skulle tycka jag var äcklig som tog sprutor eller tycka jag var konstig. Jag funderade många gånger på att försöka dölja det så länge som det gick. Min mamma sa åt mig många gånger att det inte finns något att skämmas för. Men vad gjorde det när jag var så vilsen och osäker?

Men det var ju inte så farligt som jag trodde och folk accepterade mig för den jag var. Även om allt kan tyckas ta slut här och att jag kanske äntligen släppt rädslan för vad människor ska tycka om mig, men nej. Det tar inte slut där. Det fanns många tillfällen jag aktivt valde att inte ta insulin då jag inte ville visa för människor att jag var sjuk. Någonstans inuti mig ville jag inte vara sjuk och på nått sätt ville jag inte att okända personer skulle se mig som det heller. Jag ville inte få de där följdfrågorna som man alltid fick (och fortfarande får), ”men du är ju inte tjock” eller ”har du ätit för mycket godis eller”?

Jag injicerade insulin med sprutor i nästan åtta år, på grund av att jag inte ville att min diabetes skulle ”synas” genom en pump. Jag kände att det blev så uppenbart att jag var sjuk då och att jag inte kunde dölja det på samma sätt. Det tog mig åtta år innan jag beslutade mig för att skaffa insulinpump och det är det bästa valet jag gjort hittills.

Min diabetes definierar inte vem jag är men den är fortfarande en stor del av mig, så varför ska jag skämmas?

Jag vet i nuläget egentligen inte varför jag känt som jag gjort och med det sagt så vill jag säga till alla vilsna där ute: det är okej att känna som du gör, men du kommer inte alltid känna så och det kommer bli bättre. En dag kommer du acceptera dig för den du är och du kommer inse att det finns absolut ingenting att skämmas för. Verkligen ingenting.

Gääääsp

Måndag igen och jag sitter på bussen mot Mölnlycke för att starta igång min andra praktikvecka. Förra veckan så fick jag mest skriva, vilket är det jag tycker allra mest om! Redan dag två så gav de mig tilliten att få spara journalanteckningarna själv utan att de först läste igenom. Känns hur bra som helst att jag redan blivit såpass duktig!

Efter lite för få timmars sömn inatt så är jag dödstrött. Men känner samtidigt ett lugn i kroppen efter en helt underbar helg med Samuel. Vi har storstädat lägenheten, organiserat i kyl och skafferi, tvättat 4 tvättar, handlat, kollat film och ätit massa gott. Såklart hann vi även med sovmorgon och jag körde ett svettigt pass på gymmet.

Hade mer än gärna sovit vidare idag, men jag tror denna veckan kommer gå minst lika fort som den förra!