Seven years with diabetes type one

Sju år alltså. I sju år har jag numera varit bunden till min Diabetes typ 1. Denna bilden togs av min mamma i samband med att jag låg inne för just det. Det känns helt sjukt att det är så längesen, samtidigt som det känns som att sjukdomen alltid har funnits i mitt liv.

Jag har aldrig någonsin tyckt synd om mig själv för det jag blivit drabbad av, jag har alltid accepterat att detta är en del av mig nu. Ni ser ju själva på bilden att jag fortfarande kan skoja trots att jag för någon dag sen fått reda på att jag fått en livslång sjukdom. Men när man tänker efter på hur mycket tid man faktiskt lägger ner på allt som har med sjukdomen att göra, så blir jag lite ledsen. Jag injicerar insulin minst 6 gånger dagligen, jag tar blodsockerprov minst 10 gånger dagligen. Planeringen kring allt och hur viktigt allt i min vardag är för att jag ska ha så jämt blodsocker som möjligt. För att tillägga så går det nästan inte en dag då blodsockret inte avviker från ett ”normalt” värde. Skulle aldrig önska någon det. Någon som inte har eller känner någon med Diabetes förstår inte.

Men jag blir också ledsen över hur lite människor som faktiskt är kunniga och förstår innebörden av det. Men också för att man så många gånger får höra ”bara” Diabetes, att det finns folk som har det värre. Ja, det finns det. Men det är tråkigt att en sån sak gör att kraften till att informera och utbilda nästan inte existerar.

Blir superglad när människor frågar mig och vill veta, men det är också då man inser hur lite kunskap folk har. Det finns människor som har det värre. Men bara för det betyder det inte att min sjukdom ska viftas bort, den är viktig och den är allvarlig den också.

Vill avsluta med att länka till ett blogginlägg som jag länkat tidigare och tycker alla borde läsa: http://diabetesia.se/2015/january/till-dig-som-inte-vet.html

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *