I don’t let it show, but I’ve been through some shit

Jag är stolt. Tackar mig själv för alla timmar jag lagt ner på träning det senaste året. Och äntligen börjar resultaten visa sig, sakta men säkert. Jag sliter varje dag, med jobb, träning och för att hålla humöret uppe. Jag har en ångest som ständigt ligger på lur och helt plötsligt kan få för sig att hoppa fram och slå ner mig på botten. Det är inget man pratar om, inget jag pratar om direkt heller. Men jag skäms inte längre för att säga det. För det är okej. Oftast mår jag bra, men inte alltid och det är också helt okej. Jag har en underbar familj och underbara vänner som stöttar mig till hundra procent. Men jag har också mig själv och för första gången på väldigt länge så känner jag äntligen att jag börja känna mig som jag igen. Jag trivs med mig själv. Sitter med tårar i ögonen för jag är så jävla tacksam för jag tagit mig dit jag är idag, på både känslomässigt plan och inom träningen. Att jag har gjort detta för mig och min egen skull. Träning är min terapi och mitt sätt att lätta på ångesten som tynger mig varje dag. Tänker aldrig sluta kriga. Ångest, snart slår jag ner dig på botten istället!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *